minsidaavtangentbordet

Fick som sagt filmen "Stekta gröna tomater" i födelsedagspresent, och här kommer filmrecensionen.

Titel: Stekta gröna tomater
Genre: Drama
År filmen släpptes: 1991
Skådespelare: Kathy Bates, Mary Stuart Masterson, Mary-Louise Parker, Jessica Tandy

Handling:

"Stekta gröna tomater" är en sådan där film med två berättelser, en som utspelar sig i "nutid" och en som är en berättelse i den berättelsen (nutidshandlingen är alltså ramberättelse). Ramberättelsen handlar om hemmafrun Evelyn Couch, som bor i den amerikanska södern och har dåligt självförtroende, är smått överviktig och olycklig i sitt äktenskap som går på tomgång (d.v.s. extremt tråkigt).
Hon går på något slags gruppövningar i självförtroende för kvinnor tillsammans med en väninna. Det är tänkt att hon på så sätt ska "rädda" sitt äktenskap, men det hela är ganska mycket båg.
Tillsammans med sin man åker hon för att besöka en gammal faster till honom på ett äldreboende. Eftersom fastern inte är särskilt förtjust i henne blir hon tvungen att sitta i väntrummet, där hon träffar en av patienterna, en gammal dam som presenterar sig som Ninnie. Ninnie börjar snart att berätta en historia för Evelyn, som handlar om två unga kvinnor som Ninnie kände som ung, någon gång på 30-talet.

Ninnys berättelse är alltså berättelsen i berättelsen. Evelyn kommer tillbaka och besöker Ninny flera gånger, vänskapen mellan dem växer, Ninny berättar vidare och hjälper genom sin berättelse upp Evelyns självfötroende.

När Ninny berättelse tar sin början är det sommar i 30-talets amerikanska söder, och hos en av de mer välbärgade familjerna firar man att ett av syskonen i huset snart ska gifta sig. Yngsta dottern, den ca 10 år gamla Idgie Threadgoode, är däremot inte så lycklig eftersom hon då kommer bli tvungen att vara finklädd. Hon är nämligen ett riktigt busfrö som inte trivs i klänning, och hennes bästa kompis är hennes några år äldre bror Buddy Threadgoode.

Buddy å sin sida är kär i Ruth. När Buddy, Ruth och Idgie är ute och promenerar tillsammans sker en olycka och Buddy omkommer ( ytterst hastigt och lustigt, för den som inte är förberedd på den abrupta vändningen in historien). Ruth åker hem till sig igen (hon var bara där och hälsade på med anledning av bröllopet), och Idgie är förstås förkrossad. Några år senare kommer Ruth tillbaka. Idgie är fortfarande en riktig pojkflicka, hänger mest på den lokala krogen och spelar kort tillsammans med männen där, och håller sig annars ganska mycket för sig själv. Hennes mamma hoppas att Ruth ska kunna vara ett gott inflytande på henne och ger Ruth uppgiften att försöka bli vän med Idgie och få lite fason på henne.

Idgie är först ganska avigt inställd till Ruth, men töar så småningom. Inte för att Ruth lyckas få någon vidare fason på Idgie. Det är snarare Idgie som påverkar Ruth. Här, i boken, var det visst lite mer mellan dem än bara vänskap. Och även om de är väldigt tajta i filmen också så framgår det aldrig utan lämnas ganska tvetydigt. Så man kan tolka det lite som man vill. Hursomhelst, resten av filmen handlar om deras liv och leverne tillsammans (de driver ett café tillsammans), om rasmotsättningar i södern, och om hur Idgie anklagas för att ha mördat Ruths man (som Ruth lämnat eftersom han slog henne och var ett as rent allmänt).

Tycket det var en trevlig film, bra story och så vidare.
Eftersom det inte går att bädda in trailers längre (suck), så får jag nöja mig med att lägga upp bilder.

Filmtitel: Transsiberian
År då filmen släpptes: 2008
Skådespelare: Ben Kingsley, Woody Harrelson, Emily Mortimer, Kate Mara, Eduardo Noriega
Genre: (psykologisk) Thriller
Övrigt: Filmen är en spansk-tysk-brittisk-lettisk samproduktion och var tydligen öppningsfilm på en independent filmfestival någonstans i USA.

Citat från filmen:  A word of advice. Don't talk to strangers
Kill all my demons and my angels might die too
With lies you can go ahead in the world, but you can't go back

Sent igårkväll, när min syster gått och lagt sig och Mamma Mia! nästan tagit slut, var vi tvungna att stänga av inspelningen av den filmen för att istället spela in och titta på thrillern Transsiberian som visades på 2:an. Lättskrämd som jag är och ingen direkt skräckfilmsjunkie, var det här precis lagom mycket rysansvärt för mig. Min mor uppskattade att hon inte lyckades räkna ut handlingen i förväg.

Handlingen kan i korta drag och utan att avslöja för mycket beskrivas så här: Ett ungt amerikanskt par har varit på resa i Asien, och bestämmer sig för att på hemvägen resa via transsibiriska järnvägen från Kina till Moskva och därifrån flyga hem till USA. På ytan ser de ut som ett harmoniskt och lyckligt par. Men som vi får se under resans gång är de en smula omaka - han är lite mer helylle och inte överdrivet lyhörd för sin tystlåtna, känsliga fru, som för sin del är mindre änglalik och försvarslös än hon först verkar.

Väl på tåget får det unga paret sällskap av ett annat ungt par i sin kupé. De utger sig för att vara amerikaner som jobbat som lärare i Kina (+ diverse grannland), men är kanske inte fullt så oskyldiga...

Samtidigt hittas en knarklangare död i ett skjul någonstans i Sibirien, och en bister narkotikapolis (Ben Kingsley med rysk brytning och råbarkad kumpan) tar upp jakten på de mördare som nu innehar både det herion och de pengar som fanns i skjulet. Och knarkpolisen i Ryssland skyr, får vi veta, inga medel och behöver inte en överväldigande bevismängd för att betrakta någon som mer än misstänkt.

För den som vill se en annorlunda, spännande thriller som samtidigt gör en lite nyfiken på rysk historia är det här definitivt filmen att hyra... en kväll när man kan tänka sig att ha svårt att somna efteråt (dock inget att visa för känsliga personer eller oskyldiga barn och tonåringar).
Ingen av karaktärerna är helt och hållet god, alla är smått obehagliga, men man vill ändå veta hur det ska gå för dem.

Igårkväll var vi (några stycken från tyskagruppen) och såg filmen "Gegen die Wand" (Mot väggen) på Goethe-Institutet inne i stan.

"Gegen die Wand" utspelar sig i dagens Tyskland, och handlar om den unga Sibel (hon är ca 20 år gammal) och den betydligt äldre Cahit (i 50-årsåldern). Båda tillhör den stora turkiska minoriteten i Tyskland. Cahit är alkoholiserad och har ett dåligt betalt jobb på en nattklubb. När filmen börjar har han precis blivit utkastad från den lokala baren, och försöker begå självmord genom att köra rakt in i en vägg (filmen har också sina mer komiska poänger).

På akutmottagningen upptäcks han av Sibel, som också försökt begå självmord (genom att skära upp handleden) eftersom hon är trött på att vara övervakad av sin väldigt traditionella familj. Sibel övertalar Cahit om att gifta sig med henne. Cahit går motvilligt med på det, efter att Sibel försäkrat honom om att det inte betyder att de behöver ha några känslor för varandra, och att det mest är ett alibi för henne så att hon ska kunna ha ett normalt liv med pojkvänner och så vidare (och efter att ha hotat med att försöka begå självmord igen). Sibel flyttar in hos Cahit, och till en början är de bara rumskompisar, men efter ett tag blir de förälskade i varandra. Hur filmen fortsätter tänker jag inte avslöja.

Jag vet inte om filmen visats på bio i Sverige, kanske finns den att hyra. Men det kan vara värt att leta runt lite, för den är riktigt, riktigt bra. Trots att det är ett tungt ämne som behandlas, blir det inte jobbigt, kanske för att filmen innehåller en hel del svart humor, spänning och romantik. Eller kanske bara för att det är en film från ett annat land än Sverige (mitt bittra hat mot svensk diskbänksrealism och töntiga svenska komedier skall jag dock inte skriva mer om här).

Jag kom ut från filmsalen ganska omtumlad och med ett stort glansigt leende över hela ansiktet. Musiken till filmen var också bra vald. Den förstärkte de olika känslorna (t.ex. den ruggigaste delen, när Sibels pappa får reda på att hans dotter har lurat honom, och han samlar ihop alla foton av henne och eldar upp dem).

De låtar från filmen som jag lyckats hitta via Spotify är:
After Laughter (Comes Tears) - Wendy Rene
I Feel You - Depeche Mode
Not Here - Polvorosa
Snake - Mona Mur
Temple Of Love (feat. Ofra Haza) - Sisters Of Mercy
Life's What You Make It - Talk Talk

Wendy Rene och Depeche Mode är ju bra, Polvorosa är lite lagom trippy. Sedan är det väl en smaksak om man gillar tysk rock och brittisk postpunk (Mona Mur och Sisters Of Mercy).

Nu måste jag åka in och plugga, men egentligen skulle jag behöva stanna hemma och röja upp i huset. Det är helt upp och ned just nu, man kan verkligen inte vara hemma i den här röran utan att känna sig tvungen att städa.

Det vita bandet

Igår tittade vi på en tysk film igen, "Det vita bandet", av Michael Haneke. Filmen kom på bio i vintras förra året, och har vunnit pris på Berlinalen, tror jag. Det var en ganska tung film, men definitivt bra berättad.  Kan rekommendera att se filmen i sällskap med någon. Det kan uppstå en del kul diskussioner under själva filmen, vi använde nog pausknappen ganska flitigt.

Filmen utspelar sig i en fiktiv by i Nordtyskland under året innan första världskriget, och historien berättas av byns unge lärare. Det är en by med tydliga klassklyftor mellan bönder och hantverkare och de som kommer från mer framstående familjer. Handlingen kretsar i huvudsak kring de välbärgade familjerna, d.v.s. borgmästarens, prästens och doktorns familj.

Meningen är att inte bara skildra en påhittad by, utan att visa hur samhällsklimatet var i allmänhet i Tyskland på den tiden genom att skildra livet för människorna på en ort. Och det är inte så trevlig stämning där.

Männen, familjeöverhuvudena, är bistra och stränga, mycket kyliga mot sina barn och fruar. Prästen i byn hade ett närmast affärsmässigt sätt att tilltala sina barn på, och de måste alltid kalla honom "Herr Vater".

Förhållandet mellan makarna i de tre familjerna var ganska ojämlikt också, kanske bland annat eftersom kvinnorna är ekonomiskt beroende av sina män. Kvinnorna var också ganska isolerade, de umgås inte så mycket med varandra.

Under den tiden som filmen utspelar sig råkar flera av byborna ut för mystiska olyckor, en del med dödlig utgång. Det sätter förstås skräck i invånarna i samhället, och gör stämningen ännu mer tryckt. Polisen tillkallas först efter ganska lång tid och lyckas inte lista ut vem förövaren är. Men tittaren får ändå reda på vem den skyldige är tillslut.

Bild på yngsta sonen i prästfamiljen, som är liten och gullig och söt och tar hand om en liten fågelunge som skadat sig och sedan behåller den som sitt husdjur. Naw, titta på hans gulliga små kinder och lillgamla blick.

 

 

Milk

This week is the annual "movie week" in the Rålambshovspark here in Stockholm, where they show films in an open air theatre in the park. The films all have a special theme in common, and this year the theme is politics. The films that have been shown are for example "the Queen", "Hurt Locker" and now, yesterday, "Milk". Watching the films is for free, and because I thought that sitting out in the open would be great fun, I decided to go.

Rålambshovsparken is actually a very nice park, and not far away from the metro.
The people who were there were mostly young people, looking like trendy young city kids, or so-called indie kids. But there were also people in their mid-twenties or thirties.

Next to us sat a young couple with their son who must have been at the most one year old, very small and cute.
A bit behind us was two older ladies, who looked a bit like the odd ones out amidst all the young.
There were some people here and there who smoked, which annoyed the crap out of me, because the smoke sometimes blew in our direction.

We sat on a blanket that she had brought, and had a small pick-nick.
Anyway, now I was going to write about the film we saw, Milk. It didn't start until 20:30, but it was nice sitting there and talking.

Milk

Milk was made by the director Gus van Sant, and starring Sean Penn as the homosexual politician Harvey Milk. Harvey Milk became very important during the nineteenseventies for the gay-rights movement in the USA. He was the first openly gay man to be elected into a governemental position.

Before that, I think, they said he was originally a businessman, and he only became an activist after he'd noticed how the tolerance for homosexuals diminished and when the right-wing christians tried to pass laws to take from homosexuals some of the human rights, to criminalize homosexuality and prevent homosexuals from working as teachers (because then they would encourage children to become gay, which is hilarious considering that sexual orientation is mainly biological and not something you learn).

The film starts when Harvey is 39 years, and ends when he is 48. It shows how he starts his career as a political activist, and how he gets a lot of people organized and gets them to "fight" with him.

He pays a very high personal cost for this, because his struggle is often hard and he repeatedly fails when running as candidate to be mayor, and this takes a toll on two of his relationships. But even before that he had some trouble with boyfriends because they were very hurt when he didn't want to tell his family about them. So his struggle is also about helping other people to dare to come out to their families and not believe that there is anything wrong with them.

The christian right-wing movement wanted people to think that there was something wrong with people who were homosexuals, and this naturally led to a lot of feelings of guilt and shame for a lot of young people who listened to adults and cared about the opinion of their families. Simply put, they were very afraid that if they were true to themselves they would be rejected by the people closest to them, and seen by the rest of the society as freaks.

The film is very moving, and hopeful. I was very impressed with Sean Penn, because I've always seen him as this macho, silent, italian maffia-style type of guy - and there he was portraying this Harvey who was sort of gentle and kind and sunny. He seems to be able to erase his own personality completely when acting.

There were also a lot of other great characters in the film, such as the young guy recruited by Milk to lead his campaign and organize demonstrations in the streets. He reminded me a bit of LaChance, the peculiar boy whit the glasses in "Stand by me". Because of him and other characters, the film became funny, despite the very serious issue it was about. The soundtrack was also nice, with a lot of glamrock such as David Bowie and some other seventies music such as Bob Dylan.

Milk ends after Harvey Milk has finally become mayor. He gets shot by a politician who had been fired from his job and whose position Milk had just taken over.

All in all, I think it was a very good film and it shows how a lot of things that we take for granted about the equality of different people have only been achieved by a long struggle. It really shows the importance of not losing hope, and standing up for yourself and what you believe in.

I've Loved You So Long

Last weekend I saw a French film, with Kristin Scott-Thomas (who plays Fiona in Four Weddings and a Funeral) in the lead role. She's lived in France for quite a while now, so she speaks the language fluently.

The film was called I've Loved You So Long. In French, that's a line that is part of the lyrics to an old song for children. I'm sure we have it on a tape at home somewhere, along with other typical French childrens songs.

Anyway, I won't reveal too much about the film, but it tells the story of a woman perhaps in her early forties, Juliette Fontaine (Fontaine perhaps referring to that old song again, because it's called A la claire fontaine, which means by the clear source, or fountain, I think), who has just come out into society after having spent 15 years in prison.

When she comes out again, she looks very tired and weary. Like a woman who carries the weight of the world on her shoulders, and has very little hope of being able to resume a normal life again.

However, she's received by her younger sister, who lets her stain in her house together with her family. Her sister cares about her and believes in her regardless of any crime she might have committed. 

She begins to search for a job, and slowly becomes part of the small community and accepted both by her sisters husband, children and small circle of friends. She starts to take small babysteps towards being more hopeful and less closed off. Being with her sister, and also with her sisters' children, helps her very much. With children things are not so difficult, they accept you and mostly just want to play with you.

Being with people who've led a normal life is probably good for her, also, but Kristin Scott-Thomas, with her far-away, distant look, makes it very clear that having had other experiences in life puts a sort of invisible wall around her character. I guess because of the particular past of her character that it would be strange otherwise. Had it not been for that, I would be tempted to put it down to temperament.

Anyway, this is, despite the heavy theme, a film that ends on a hopeful and happy note. Without revealing more, I'll just say that it's a film about returning to life. It's a small but nice story, and I liked it a lot and very much recommend it.