Uppsats: Stasiland
Uppsatsterrorism
Jag var rätt så lycklig över att ha lagt vantarna på Anna Funders bok Stasiland i vintras (läs den!). Den var lika spännande som en deckare, helt klart bra skriven. Den finns i ett exemplar i någon av facksalarna på Stadsbiblioteket i Stockholm, så skynda er nu dit och låna!
Hursomhelst, anledningen till att jag läste den boken var att vi fått i uppgift att prata i några minuter om valfritt ämne på tyskalektionen. Och varför göra det lätt för sig när man kan göra det så krångligt som möjligt och välja ett alldeles för svårt ämne som gör att man kommer staka sig och glömma hälften av orden? Själva föredraget gick alltså inte riktigt som planerat. Men det var faktiskt den dagen då tågen stod stilla på T-Centralen för att en kille blivit överkörd av ett av tågen, så jag hade dessutom lyckats komma en timme för sent, trots att jag åkt med "god marginal". Jag skyller på det.
Artikeln är mycket längre än föredraget. Den får kanske inte med allt som jag ville säga, men nu orkar jag inte ändra om i den igen. Men eftersom jag helt inte kan motstå frestelsen att publicera den, så… here goes:
Efter muren
Jag hade tänkt prata lite om enandet av Östberlin och Västberlin, hur det har fungerat och hur det är idag i Berlin. Berlinmuren revs ju 1989, och Tyskland blev ett enat land igen hösten 1990.
Med murens fall fick människorna frihet och demokrati. Men de skillnader som hade uppstått mellan öst och väst under de 40 åren var stora, särskilt den ekonomiska klyftan.
Direkt efter murens fall var det också många som blev arbetslösa i östtyskland, eftersom många företag gick i konkurs när ingen längre ville köpa deras produkter.
Nu är det alltså snart tjugo år sedan. Från vässtyskland har man pumpat in oerhörda summor pengar i össtyskland, som bland annat gått till uppbyggnad av infrastruktur och kommunikationer. Människorna i Tyskland betalar också en extra skatt på 5,5 %, den så kallade ”solidaritetsskatten” som också går till uppbyggandet av östtyskland. Den ska få vara kvar i alla fall fram till år 2019.
Arbetslösheten i öst har minskat, men den fortfarande högre än i västtyskland, och levnadsstandarden i östtyskland är betydligt lägre än i väst. Det är dessutom så att ca 12 % av invånarna i östtyskland har flyttat till väst. Bland dem som flyttat är ett stort antal unga kvinnor under 30.
Nostalgi och "die Mauer im Kopf"
För vanligt folk kan det vara svårt att se att man på lång sikt faktiskt går mot en ljusare framtid. Man brukar tala om ”die Mauer im Kopf”. Även om den riktiga muren inte längre finns kvar, finns det en osynlig, mental mur. I alla fall för den äldre generationen är det nog svårt att vänja sig vid ett enat Tyskland.
En del av östyskarna känner sig också nedvärderade av de i väst. Tidigare kunde de ju inte heller jämföra den egna levnadsstandarden med den i övriga Tyskland, så de kunde inte på samma sätt lida av vetskapen om skillnaderna.
Därför är det kanske inte så konstigt att souvenirer från östtyskland säljer bra inte bara till turister, men också är populära bland befolkningen. Det är en sorts nostalgivåg som svept in över landet, där man drömmer sig tillbaka till DDR. Flera av de gamla produkterna från DDR har kunnat återinföras på marknaden, t.o.m. sådant som det östtyska örtkaffet, som antagligen inte riktigt kan mäta sig med ”riktigt” kaffe.
Man minns alltså sånt som var bättre då, som t.ex. det sociala kyddsnätet i samhället. Det fanns t.ex. ingen arbetslöshet, eller i alla fall ingen officiell arbetslöshet. De flesta hade jobb, även om det kunde vara jobb som de var överkvalificerade för. Kvinnornas möjligheter till utbildning och jobb var faktiskt större i DDR, eftersom det fanns statlig barnomsorg.
Övervakningssamhället
Men de som säger att det var bättre för glömmer att på det hela taget så hade människor mycket sämre möjligheter till bra jobb, och att påverka sin framtid. De glömmer att människor hade det mycket sämre ekonomiskt, och övervakningen och kontrollen.
Massmedia censurerades, och människor kunna fängslas för den minsta misstanken om att de var ”fiender till staten”.
Förutom de anställda hos underättelsetjänsten, så fanns det många informanter bland befolkningen som rapporterade till Stasi. Det kunde vara din granne, någon på din arbetsplats eller i din bekantskapskrets, eller i din familj. Inte ens Stasis egna agenter hade rätt att undanhålla något av sitt privatliv från Stasi. Andelen spioner har uppskattats som högst till en på var sjunde invånare.
Stasi visste nästan allt om vad du sysslade med på dagarna, vilka du umgicks med, vilka böcker du läste. Om du var otrogen eller hade problem med missbruk. Om du gjorde uppror eller av någon anledning sågs som ett hot kunde du straffas genom att du eller dina barn inte antogs på utbildningar eller till arbetsplatser. Man använde (i alla fall inte under senare delen av DDR-tiden) mindre av sådana metoder som fängslande och tortyr, utan ägnade sig istället åt kidnappningar och ryktesspridning som skulle bryta ned folk mentalt, och förstörde förhållanden mellan människor.
Fortfarande måste det vara svårt att lite på andra människor för de som varit med om något sådant. Hur går man vidare, och vad vill man egentligen minnas av det förflutna? Om man hade varit en av dem som efter DDR:s slut hade kunnat gå in på något av Stasis högkvarter och där hitta en biografi över sig själv och andra man kände, hade man då gjort det? Den som spionerade på en kanske var ens egen make eller maka.
De som tidigare arbetade för Stasi har varit bland dem som i högre grad blivit förskonade från arbetslöshet. Många av dem som förut arbetade inom underrättelsetjänsten arbetar nu som t.ex. telefonförsäljare och fastighetsmäklare.
Slutord och tips på ytterligare läsning, samt filmer om DDR
DDR ligger så nära i tiden att det kan vara svårt för många att se tillbaka, man vill hellre gå vidare. På senare tid har det i alla fall kommit böcker och filmer om livet i DDR, som t.ex. De andras liv och Good Bye, Lenin!.
Den som vill kan också läsa boken Stasiland, från 2002, skriven av den australiensiska advokaten och författaren Anna Funder, som tidigare studerat och senare även arbetat i Tyskland. Boken innehåller intervjuer med både regimens ”offer” och agenter som arbetade för Stasi.
