minsidaavtangentbordet

Filmtitel: Transsiberian
År då filmen släpptes: 2008
Skådespelare: Ben Kingsley, Woody Harrelson, Emily Mortimer, Kate Mara, Eduardo Noriega
Genre: (psykologisk) Thriller
Övrigt: Filmen är en spansk-tysk-brittisk-lettisk samproduktion och var tydligen öppningsfilm på en independent filmfestival någonstans i USA.

Citat från filmen:  A word of advice. Don't talk to strangers
Kill all my demons and my angels might die too
With lies you can go ahead in the world, but you can't go back

Sent igårkväll, när min syster gått och lagt sig och Mamma Mia! nästan tagit slut, var vi tvungna att stänga av inspelningen av den filmen för att istället spela in och titta på thrillern Transsiberian som visades på 2:an. Lättskrämd som jag är och ingen direkt skräckfilmsjunkie, var det här precis lagom mycket rysansvärt för mig. Min mor uppskattade att hon inte lyckades räkna ut handlingen i förväg.

Handlingen kan i korta drag och utan att avslöja för mycket beskrivas så här: Ett ungt amerikanskt par har varit på resa i Asien, och bestämmer sig för att på hemvägen resa via transsibiriska järnvägen från Kina till Moskva och därifrån flyga hem till USA. På ytan ser de ut som ett harmoniskt och lyckligt par. Men som vi får se under resans gång är de en smula omaka - han är lite mer helylle och inte överdrivet lyhörd för sin tystlåtna, känsliga fru, som för sin del är mindre änglalik och försvarslös än hon först verkar.

Väl på tåget får det unga paret sällskap av ett annat ungt par i sin kupé. De utger sig för att vara amerikaner som jobbat som lärare i Kina (+ diverse grannland), men är kanske inte fullt så oskyldiga...

Samtidigt hittas en knarklangare död i ett skjul någonstans i Sibirien, och en bister narkotikapolis (Ben Kingsley med rysk brytning och råbarkad kumpan) tar upp jakten på de mördare som nu innehar både det herion och de pengar som fanns i skjulet. Och knarkpolisen i Ryssland skyr, får vi veta, inga medel och behöver inte en överväldigande bevismängd för att betrakta någon som mer än misstänkt.

För den som vill se en annorlunda, spännande thriller som samtidigt gör en lite nyfiken på rysk historia är det här definitivt filmen att hyra... en kväll när man kan tänka sig att ha svårt att somna efteråt (dock inget att visa för känsliga personer eller oskyldiga barn och tonåringar).
Ingen av karaktärerna är helt och hållet god, alla är smått obehagliga, men man vill ändå veta hur det ska gå för dem.

Titta vilket tjusigt bokomslag. Satt och tittade på det lite då och då när jag läste, bara för att det var så fint med de där valven och det lila blommönstret längst ned.

I några dagar vandrade jag i alla fall runt i Kate Atkisons universum, närmare bestämt i hennes senaste roman i deckarform (för det är en deckare som egentligen är mer av en roman). Hon är lite grann en sådan där författare som skapar sin egna, speciell atmosfär, och, tja, värld.
Jag tror att det är vad som skulle kallas för en fristående fortsättning på hennes tidigare deckare, men blir nog bättre om man satsar på att läsa de tidigare böckerna först, i rätt ordning.

Nåväl, alla Kate Atkinsons böcker har vissa särskilda ingredienser, som t.ex. hennes humor, som är av den torra och samtidigt lite underfundiga engelska sorten. Sedan är det också beskrivningen av engelskt liv, karaktärer som växt upp i efterkrigstidens england, och hoppandet mellan tre eller fyra olika karaktärers berättelser, som sedan knyts ihop i slutet av boken.

I deckarna finns det såklart också en detektiv, som i Kate Atkinsons fall är en ex-soldat, ex-polis och numera alltså detektiv vid namn Jackson Brodie. Med ett behov av att skipa rättvisa och hitta försvunna människor som sägs komma sig av att hans äldre syster gick en ond bråd död till mötes i unga år. Jackson är av typen, tyskt, stark, envis som en gammal get och dålig på sina egna känslor, men snäll mot folk i allmänhet och noll skelett i garderoben.

Ingen miss Marple direkt, alltså, och kanske inget självutnämnt geni som Sherlock heller. Parallellt med själva deckargåtan så får man följa hans förhållanden med olika fruar (serial monogamist) som alla på något vis är lite fel för honom.
Ibland undrar jag om Kate Atkinson hittat på honom som en ursäkt till resten av storyn, ibland om hon hittat på en detektiv så som hon föreställer sig en sådan, eller om hon bara vill djävlas med alla kvinnliga läsare genom att sälla sig till skaran av författare som skapar mr Darcy-liknande karaktärer.

Ett vanligt tema i deckarna är folk som försvunnit, barn eller mödrar. I den här deckaren är Jackson anlitad för att spåra de biologiska föräldrarna till en kvinna som blev tagen från dessa när hon var liten, och nu inte har något minne av dem. Under sina efterforskningar blir han dessutom vittne till hur ett annat barn, 4-åriga Courtney, skiljs från sin mamma utanför en snabbmatsaffär. Hennes värsting (prostituerad, beroende av olika substanser, snattar i affären etc) till mamma säljer henne nämligen till en kvinnlig pensionerad, barnlös ex-kommissarie, som plötsligt fått en ingivelse och vill rädda ungen från en jobbig uppväxt.

Vittne till denna transaktion är också en gammal dam, skådespelerskan Tilly. I och för sig är alltså Jackson där på ett annat uppdrag och tar inte direkt upp jakten på Courtney, utan han lyckas istället göra något nästan liknande, nämligen skaffa sig en hund som han tar från den aggressiva, biffiga hussen som var i full färd med att misshandla det arma djuret.

Resten av storyn tänkte jag inte avslöja, förutom att man sedan parallellt får följa Jackson, Tilly, den kvinnliga ex-kommissarien och även en polis vid namn Barry, och att deras öden visar sig hänga ihop på slutet.

Eftersom den faller precis mellan deckare och roman så kan det vara svårt att inte hasta för att få reda på hur det går, men kanske är det här en bok som förtjänar att läsas lite långsammare.
Det här är för övrigt en ganska mörk story, som fortsätter lite på temat utsatta barn, och kvinnor. Även en annan grej som återkommer lite här och där i hennes böcker är mödrar som är frånvarande på något sätt, fysiskt eller psykiskt. Finns i och för sig mer i hennes romaner, då.

Helt orelaterat till bokrecensionen är att jag precis ändrat designen på bloggen, nytt år och omväxling förnöjer, osv.

Igårkväll var vi (några stycken från tyskagruppen) och såg filmen "Gegen die Wand" (Mot väggen) på Goethe-Institutet inne i stan.

"Gegen die Wand" utspelar sig i dagens Tyskland, och handlar om den unga Sibel (hon är ca 20 år gammal) och den betydligt äldre Cahit (i 50-årsåldern). Båda tillhör den stora turkiska minoriteten i Tyskland. Cahit är alkoholiserad och har ett dåligt betalt jobb på en nattklubb. När filmen börjar har han precis blivit utkastad från den lokala baren, och försöker begå självmord genom att köra rakt in i en vägg (filmen har också sina mer komiska poänger).

På akutmottagningen upptäcks han av Sibel, som också försökt begå självmord (genom att skära upp handleden) eftersom hon är trött på att vara övervakad av sin väldigt traditionella familj. Sibel övertalar Cahit om att gifta sig med henne. Cahit går motvilligt med på det, efter att Sibel försäkrat honom om att det inte betyder att de behöver ha några känslor för varandra, och att det mest är ett alibi för henne så att hon ska kunna ha ett normalt liv med pojkvänner och så vidare (och efter att ha hotat med att försöka begå självmord igen). Sibel flyttar in hos Cahit, och till en början är de bara rumskompisar, men efter ett tag blir de förälskade i varandra. Hur filmen fortsätter tänker jag inte avslöja.

Jag vet inte om filmen visats på bio i Sverige, kanske finns den att hyra. Men det kan vara värt att leta runt lite, för den är riktigt, riktigt bra. Trots att det är ett tungt ämne som behandlas, blir det inte jobbigt, kanske för att filmen innehåller en hel del svart humor, spänning och romantik. Eller kanske bara för att det är en film från ett annat land än Sverige (mitt bittra hat mot svensk diskbänksrealism och töntiga svenska komedier skall jag dock inte skriva mer om här).

Jag kom ut från filmsalen ganska omtumlad och med ett stort glansigt leende över hela ansiktet. Musiken till filmen var också bra vald. Den förstärkte de olika känslorna (t.ex. den ruggigaste delen, när Sibels pappa får reda på att hans dotter har lurat honom, och han samlar ihop alla foton av henne och eldar upp dem).

De låtar från filmen som jag lyckats hitta via Spotify är:
After Laughter (Comes Tears) - Wendy Rene
I Feel You - Depeche Mode
Not Here - Polvorosa
Snake - Mona Mur
Temple Of Love (feat. Ofra Haza) - Sisters Of Mercy
Life's What You Make It - Talk Talk

Wendy Rene och Depeche Mode är ju bra, Polvorosa är lite lagom trippy. Sedan är det väl en smaksak om man gillar tysk rock och brittisk postpunk (Mona Mur och Sisters Of Mercy).

Nu måste jag åka in och plugga, men egentligen skulle jag behöva stanna hemma och röja upp i huset. Det är helt upp och ned just nu, man kan verkligen inte vara hemma i den här röran utan att känna sig tvungen att städa.

Uppsatsterrorism

Jag var rätt så lycklig över att ha lagt vantarna på Anna Funders bok Stasiland i vintras (läs den!). Den var lika spännande som en deckare, helt klart bra skriven. Den finns i ett exemplar i någon av facksalarna på Stadsbiblioteket i Stockholm, så skynda er nu dit och låna!

Hursomhelst, anledningen till att jag läste den boken var att vi fått i uppgift att prata i några minuter om valfritt ämne på tyskalektionen. Och varför göra det lätt för sig när man kan göra det så krångligt som möjligt och välja ett alldeles för svårt ämne som gör att man kommer staka sig och glömma hälften av orden? Själva föredraget gick alltså inte riktigt som planerat. Men det var faktiskt den dagen då tågen stod stilla på T-Centralen för att en kille blivit överkörd av ett av tågen, så jag hade dessutom lyckats komma en timme för sent, trots att jag åkt med "god marginal". Jag skyller på det.

Artikeln är mycket längre än föredraget. Den får kanske inte med allt som jag ville säga, men nu orkar jag inte ändra om i den igen. Men eftersom jag helt inte kan motstå frestelsen att publicera den, så… here goes:

 

Efter muren

Jag hade tänkt prata lite om enandet av Östberlin och Västberlin, hur det har fungerat och hur det är idag i Berlin. Berlinmuren revs ju 1989, och Tyskland blev ett enat land igen hösten 1990.

Med murens fall fick människorna frihet och demokrati. Men de skillnader som hade uppstått mellan öst och väst under de 40 åren var stora, särskilt den ekonomiska klyftan.

Direkt efter murens fall var det också många som blev arbetslösa i östtyskland, eftersom många företag gick i konkurs när ingen längre ville köpa deras produkter.

Nu är det alltså snart tjugo år sedan. Från vässtyskland har man pumpat in oerhörda summor pengar i össtyskland, som bland annat gått till uppbyggnad av infrastruktur och kommunikationer. Människorna i Tyskland betalar också en extra skatt på 5,5 %, den så kallade ”solidaritetsskatten” som också går till uppbyggandet av östtyskland. Den ska få vara kvar i alla fall fram till år 2019.

Arbetslösheten i öst har minskat, men den fortfarande högre än i västtyskland, och levnadsstandarden i östtyskland är betydligt lägre än i väst. Det är dessutom så att ca 12 % av invånarna i östtyskland har flyttat till väst. Bland dem som flyttat är ett stort antal unga kvinnor under 30.

 

Nostalgi och "die Mauer im Kopf"

För vanligt folk kan det vara svårt att se att man på lång sikt faktiskt går mot en ljusare framtid. Man brukar tala om ”die Mauer im Kopf”. Även om den riktiga muren inte längre finns kvar, finns det en osynlig, mental mur. I alla fall för den äldre generationen är det nog svårt att vänja sig vid ett enat Tyskland.

En del av östyskarna känner sig också nedvärderade av de i väst. Tidigare kunde de ju inte heller jämföra den egna levnadsstandarden med den i övriga Tyskland, så de kunde inte på samma sätt lida av vetskapen om skillnaderna.

Därför är det kanske inte så konstigt att souvenirer från östtyskland säljer bra inte bara till turister, men också är populära bland befolkningen. Det är en sorts nostalgivåg som svept in över landet, där man drömmer sig tillbaka till DDR. Flera av de gamla produkterna från DDR har kunnat återinföras på marknaden, t.o.m. sådant som det östtyska örtkaffet, som antagligen inte riktigt kan mäta sig med ”riktigt” kaffe.

Man minns alltså sånt som var bättre då, som t.ex. det sociala kyddsnätet i samhället. Det fanns t.ex. ingen arbetslöshet, eller i alla fall ingen officiell arbetslöshet. De flesta hade jobb, även om det kunde vara jobb som de var överkvalificerade för. Kvinnornas möjligheter till utbildning och jobb var faktiskt större i DDR, eftersom det fanns statlig barnomsorg.

 

Övervakningssamhället

Men de som säger att det var bättre för glömmer att på det hela taget så hade människor mycket sämre möjligheter till bra jobb, och att påverka sin framtid. De glömmer att människor hade det mycket sämre ekonomiskt, och övervakningen och kontrollen.

Massmedia censurerades, och människor kunna fängslas för den minsta misstanken om att de var ”fiender till staten”.

Förutom de anställda hos underättelsetjänsten, så fanns det många informanter bland befolkningen som rapporterade till Stasi. Det kunde vara din granne, någon på din arbetsplats eller i din bekantskapskrets, eller i din familj. Inte ens Stasis egna agenter hade rätt att undanhålla något av sitt privatliv från Stasi. Andelen spioner har uppskattats som högst till en på var sjunde invånare.

Stasi visste nästan allt om vad du sysslade med på dagarna, vilka du umgicks med, vilka böcker du läste. Om du var otrogen eller hade problem med missbruk. Om du gjorde uppror eller av någon anledning sågs som ett hot kunde du straffas genom att du eller dina barn inte antogs på utbildningar eller till arbetsplatser. Man använde (i alla fall inte under senare delen av DDR-tiden) mindre av sådana metoder som fängslande och tortyr, utan ägnade sig istället åt kidnappningar och ryktesspridning som skulle bryta ned folk mentalt, och förstörde förhållanden mellan människor.

Fortfarande måste det vara svårt att lite på andra människor för de som varit med om något sådant. Hur går man vidare, och vad vill man egentligen minnas av det förflutna? Om man hade varit en av dem som efter DDR:s slut hade kunnat gå in på något av Stasis högkvarter och där hitta en biografi över sig själv och andra man kände, hade man då gjort det? Den som spionerade på en kanske var ens egen make eller maka.

De som tidigare arbetade för Stasi har varit bland dem som i högre grad blivit förskonade från arbetslöshet. Många av dem som förut arbetade inom underrättelsetjänsten arbetar nu som t.ex. telefonförsäljare och fastighetsmäklare.

 

Slutord och tips på ytterligare läsning, samt filmer om DDR

DDR ligger så nära i tiden att det kan vara svårt för många att se tillbaka, man vill hellre gå vidare. På senare tid har det i alla fall kommit böcker och filmer om livet i DDR, som t.ex. De andras liv och Good Bye, Lenin!.

Den som vill kan också läsa boken Stasiland, från 2002, skriven av den australiensiska advokaten och författaren Anna Funder, som tidigare studerat och senare även arbetat i Tyskland. Boken innehåller intervjuer med både regimens ”offer” och agenter som arbetade för Stasi.

Boomerang, av Tatiana de Rosnay

Läser just nu en fransk bok, Boomerang, av Tatiana de Rosnay. Fast hon är halvengelska. Hennes språk är väldigt behagligt. Undrar om hon skriver mer "engelskt" än franskt, trots att hon växt upp i Frankrike?

Boomerang handlar om två vuxna syskon, vars mor dog av en aneurysm när de var små. Huvudpersonen är Antonio, som är i 40-årsåldern, nyskild och saknar sin fru. Han tar med sig sin syster på en överraskningssemester för att fira hennes födelsedag. De åker till turistorten där de brukade tillbringa sina barndomssomrar. Där har de inte varit sedan deras mamma dog, en död som förutom att det berövade dem en mor också på sätt och vis en far, eftersom deras pappa blev sluten och kall mot dem efter sin frus död.

De har det trevligt tillsammans. De pratar om sina liv, men också om sin barndom. Tillsammans försöker de minnas sin mamma. Minnena kommer också tillbaka till dem när de är där på hotellet, där mycket är sig likt, och hotellpersonalen fortfarande kommer ihåg dem (och t.o.m. förväxlar Melanie - så heter systern - med deras mamma).

Under bilresan hem, då systern kör, vänder hon sig om för att säga något till Antonio. Det är någonting som har med deras mammas död att göra. Men innan hon hinner säga det kör hon av vägen.
Hon blir svårt skadad och får ligga länge på sjukhus, medan Antonio klarar sig bättre.
Antonio tampas med livet som nyskild och försöker att komma över sin fru, samtidigt som historien om deras barndom sakta rullas upp. Vad var det egentligen som hade hänt den där sommaren?

Anledningen till att jag hittade boken var att den precis blivit översatt till svenska av bokförlaget Sekwa, som är ett jättebra förlag, och jag har länkat till dem till höger i bloggen. Så de som hellre läser den på svenska kan alltså göra det.

Det vita bandet

Igår tittade vi på en tysk film igen, "Det vita bandet", av Michael Haneke. Filmen kom på bio i vintras förra året, och har vunnit pris på Berlinalen, tror jag. Det var en ganska tung film, men definitivt bra berättad.  Kan rekommendera att se filmen i sällskap med någon. Det kan uppstå en del kul diskussioner under själva filmen, vi använde nog pausknappen ganska flitigt.

Filmen utspelar sig i en fiktiv by i Nordtyskland under året innan första världskriget, och historien berättas av byns unge lärare. Det är en by med tydliga klassklyftor mellan bönder och hantverkare och de som kommer från mer framstående familjer. Handlingen kretsar i huvudsak kring de välbärgade familjerna, d.v.s. borgmästarens, prästens och doktorns familj.

Meningen är att inte bara skildra en påhittad by, utan att visa hur samhällsklimatet var i allmänhet i Tyskland på den tiden genom att skildra livet för människorna på en ort. Och det är inte så trevlig stämning där.

Männen, familjeöverhuvudena, är bistra och stränga, mycket kyliga mot sina barn och fruar. Prästen i byn hade ett närmast affärsmässigt sätt att tilltala sina barn på, och de måste alltid kalla honom "Herr Vater".

Förhållandet mellan makarna i de tre familjerna var ganska ojämlikt också, kanske bland annat eftersom kvinnorna är ekonomiskt beroende av sina män. Kvinnorna var också ganska isolerade, de umgås inte så mycket med varandra.

Under den tiden som filmen utspelar sig råkar flera av byborna ut för mystiska olyckor, en del med dödlig utgång. Det sätter förstås skräck i invånarna i samhället, och gör stämningen ännu mer tryckt. Polisen tillkallas först efter ganska lång tid och lyckas inte lista ut vem förövaren är. Men tittaren får ändå reda på vem den skyldige är tillslut.

Bild på yngsta sonen i prästfamiljen, som är liten och gullig och söt och tar hand om en liten fågelunge som skadat sig och sedan behåller den som sitt husdjur. Naw, titta på hans gulliga små kinder och lillgamla blick.

 

 

Fri - Kirino Natsuo

Började läsa boken Fri lite smått för någon vecka sedan. Bara några sidor in fastnade jag riktigt ordentligt, och resten sträcklästes under mer eller mindre sömnlösa nätter. Mot slutet var jag tvungen att skumma igenom vissa partier för att det blev så spännande.

Hade höga förväntningar innan jag började läsa, eftersom boken länge legat bland topp tio mest sålda hos Pocket Shop, och fått det japanska Grand Prix for Crime Fiction. Fri motsvarade lyckligtvis mina förväntningar.

Den visade sig vara en sådan där bok som inte riktigt tillhör en viss genre. Om den kan kategoriseras som något så skulle det väl i så fall vara "psykologisk deckare". Boken har också några inslag av minst sagt hårresande skräck. Den innehåller också kritik av det hårda samhällsklimatet i Japan, och japanska kvinnors levnadsvillkor.

Kirino säger själv om sitt skrivande:

My main motivation to write is to “observe the fabric of human relationships.” Sometimes the threads that connect people are strong, or warped, or weak, or twisted by the encounters. Isn’t that what a story telling is really all about?

Eftersom jag ofta blir intresserad av författaren bakom boken, kollade jag upp Kirino på Wikipedia. Det visade sig vara en pseudonym för Hashioka Mariko, som även publicerat romaner under namnet Nobara Noemi. Nederst på sidan fanns en länk till Kirinos officiella hemsida, som innehöll en kort biografi.

Där stod bland annat att hon växte upp som enda syster till två bröder, och tog examen i juridik innan hon satsade på skrivandet. Det här tycker jag märks på hennes språk i Fri, som är sparsmakat och rakt på sak. Hennes resonemang är på sina ställen lika kyliga och rakbladsvassa som man förväntar sig att en jurists ska vara.

Nåväl, här kommer en kort sammanfattning av handlingen:

I Fri är det, till skillnad från i vanliga deckare, förövarna som är huvudpersoner.
Boken utspelar sig som sagt i Japan, och handlar om fyra kvinnor som arbetar nattskiftet på en livsmedelsfabrik tillsammans. Deras vardag består av hårt slit och monotont arbete. De tyngs dessutom ned av ekonomiska prolbem och av relationer som knakar i fogarna.

För en av dem, den vackra Yayoi, knakar det så mycket i fogarna att hon tillslut får nog och stryper sin spelande, alkoholiserade man (han har då precis kommit hem berusad och talat om att han spelat bort deras gemensamma besparingar.) Förfärad över vad hon gjort ringer hon sin kollega Masako och ber om hjälp. Den intelligenta Masako, som är av betydligt hårdare virke än Yayoi, tar på sig ansvaret för att röja undan alla spår av kroppen. Även de två andra kvinnorna Kuniko och Yoshie blir inblandade i det hela. 

Mordet på Yayois make är den utlösande faktorn som gör att problem i vardagen ställs på sin spets, och även obehagliga saker från deras förflutna kommer upp till ytan igen. Trots att polisen inte lyckas få tag i mörderskan, är det alltså långt ifrån slut på historien. Yayois brott markerar istället starten på en lång kedja av händelser, som på ett ödesdigert sätt förändrar livet för de fyra kvinnorna.

En del partier i boken är riktigt ruskiga, men av någon anledning läser man dem ändå med viss behållning. Jag blev påmind om hur det är att stå inne på labb och dissekera under en biologilektion när jag läste dem. Något som jag faktiskt inte tyckte var helt oävet.
Kirino är en skruvad dam, och själv är man tydligen inte mycket bättre. De som gillar skräck tror jag garanterat kan få sitt lystmäte här.

Greenpeace och global uppvärmning - Uppsatsterrorism # 2

Hej kära blogg. Idag hade jag tänkt skriva lite om *trumvirvel* Greenpeace. Då kanske du undrar varför. Jo, snart ska jag eventuellt arbeta som telefonambassadör för dem, och för att förbereda mig sa de att det var bra att läsa på om deras arbete på deras hemsida.

Anledningen till att jag sökte just det jobbet var väl... att nästan alla andra jobb redan är sökta. Först var jag lite tveksam till Greenpeace, men efter vad som står att läsa på deras hemsida så verkar de ju vara en ganska okej organisation. Fast jag har ännu inte uteslutit att vissa av medlemmarna trillat över fanatismens rand och så att säga har Greenpeace som sin "religion". Även om de verkar ha sunda värderingar, tror på icke-våld och så.

Oh well. Mitt sätt att läsa på har varit att skriva ut allt intressant jag kunde hitta och komma över och sedan syntetisera ned det som jag tyckte var mest relevant för mig att kunna till en mindre uppsats på några få sidor. I min extrema generositet är jag inte knusslig med informationen, utan väljer att delge även dig, kära läsare, allt jag nu vet om Greenpeace. Du får även lite matnyttiga tips om saker du kan göra för att leva mer miljövänligt, om du inte redan gör det förstås.

Den första delen av den här texten kommer att vara en presentation av Greenpeace - deras historia, verksamhet och mål. Därefter skriver jag lite om den globala uppvärmningen och vad Greenpeace anser att vi bör göra för att förhindra den. I slutet av texten finns en lång lista över saker som du kan göra för att bli lite mer miljövänlig i din livsstil. Om ditt intresse av Greenpeace inte är på topp kan du bara hoppa raka vägen ned dit, copy and paste till ett Word-dokument, skriva ut och sätta upp listan på kylskåpsdörren eller något, tills du känner för att sätta igång och bocka av punkterna.

Vad jag har läst och börjat förstå så kan jag bara dra slutsatsen att klimatforskare borde vara rasande och förtvivlade över hur litet omvärlden verkar förstå och bry sig om allvaret i situationen. Hur vem och vad ska man göra när var om kanske ungefär?




Vilka är Greenpeace?

Greenpeace är idag världens största oberoende internationella miljöorganisation som engagerar sig i globala miljöproblem. Deras mål är en värld i fred och ekologisk balans.
Organisationen startade i början av sjuttiotalet i Kanada, åd en grupp aktivister protesterade mot att USA planerade att utföra kärnvapentester på en ö vid Atlantens västkust. Aktionen resulterade i att ön blev ett fågelreservat. Därefter fortsatte organisationen att bara arbeta med att utföra aktioner och protester för en fredlig och grön värld fram till år 1979, då de blev en professionell miljöorganisation.
Idag består deras arbete inte bara av fredliga aktioner. Man bedriver också lobbying och forskning, och arbetar med dokumentation av och informationsspridning om miljöproblem.
Greenpeace finns i mer än 40 länder och har 3 miljoner givare över hela världen.

Vad är Greenpeace mål?

Greenpeace strävar efter att uppnå en miljörevolution och ett nytt, miljövänligare sätt att leva.
De arbetar för en avveckling av kärnkraft till förmån för förnyelsebara energikällor, verkar för en minskad användning av fossila bränslen och ett nytt sätt att producera och konsumera energi.
De arbetar också med att försvara hav mot utfiskning och förstörelse och för upprättande av marina reservat. De vill förhindra spridning av giftiga kemikalier i miljön och användning av dessa i industri och mat, samt hejda spridningen av genmodifierade grödor (GMO ) i naturen. 
Allt detta försöker de uppnå genom att exponera övergrepp på miljön för allmänheten och få makthavare att ta sitt ansvar för miljön, men också genom att ge praktiska lösningar på miljöproblem.

Aktivism inom Greenpeace

Inom Greenpeace tror man på icke-våld och på möjligheten att påverka genom fredlig aktivism, det vill säga man ser civil olydnad som något som är nödvändigt i en demokrati för att föra samhällsutvecklingen framåt.
Greenpeace aktivister tränas i icke-våld. Vid aktioner och protester försöker man att hela tiden ha kontakt med och föra en dialog med makthavare och eventuella polisstyrkor. Greenpeace anser att det är sociala orättvisor som orsakar väpnade konflikter, och vill verka för fred och nedrustning.
Man arbetar också med att utmana allmänhetens förhållningsätt till miljöproblem och föreställningar om nuvarande sätt att hantera dem.

Greenpeace huvudfrågor

Greenpeace huvudfrågor är kärnkraften, haven, skogen, växthuseffekten, GMO och miljögifter.
I kärnkraftsfrågan så vill Greenpeace som sagt arbeta för nedrustning och för ersättande av kärnkraft med förnyelsebar energi, men också för nedrustning av kärnvapen genom diplomatiska förhandlingar.
För att skydda havens ekosystem och förhindra utfiske vill Greenpeace att 40 % av haven ska göras till marina reservat, som ska skyddas på samma sätt som naturreservat på land. De vill också förhindra fiskemetoder som skadar havet, stoppa utrotning av havslevande växt- och djurarter, stoppa svartfiske samt handel med fisk som fångats illegalt. Man vill också stoppa skadliga fiskodlingar.
Greenpeace kämpar för ökat skydd av världens skogar, av regnskogar, svenska gammelskogar och skog med högt naturvärde. Ett sätt att göra det här är genom att förhindra illegal skogsavverkning, förhindra handel med illegalt timmer och lagstifta mot import av illegalt timmer till EU.
Greenpeace bedriver omfattande forskning om klimatförändringarna. Fram till år 2050 anser man att världens totala utsläpp av kolidioxid och andra växthusgaser måste minska med 50 % . Det innebär att industriländerna måste minska sina utsläpp med 80 % fram till år 2050. Temperaturhöjningen får inte bli över 2 grader ( räknat från år 1990 ) om vi ska kunna hoppas att förhindra en skenande växthuseffekt som inte går att stoppa.

GMO är en förkortning som står för genetiskt modifierade organismer. De används främst i grödor  som soja, majs, raps och bomull. Risken med GMO är att det är omöjligt att förhindra en korsning mellan genmodifierade grödor och andra växter i naturen eller att förutsäga effekten av GMO i naturen och på konsumenter av genmodifierade grödor. GMO finns också i visst djurfoder, men det finns mycket lite forskning om hur djuren påverkas av att få i sig genmodifierat material. Greenpeace vill att man lagstiftar mot GMO i EU och inför en lag som ger enskilda nationer rätt att bestämma om nationella förbud av import eller användning av GMO. Greenpeace anser också att kött som fötts upp på genmodifierat foder bör ges en speciell märkning. De vill också förhindra odlingen av gengrödor.

Det finns idag många miljögifter i naturen, och Greenpeace arbetar för att mängden miljögifter som kommer ut i naturen ska minska. De har som mål att få ett slut på produktionen, användning och utsläppen av naturfrämmande medel. Idag tas många nya ämnen i användning utan att man behöver genomföra några tester för att se eventuella skadeverkningar som dessa ämnen kan orsaka. Greenpeace vill att det ska bli nödvändigt att göra tester av ämnen innan de godkänns.
De ämen som är de värsta miljögifterna är kolväten, tungmetaller, radioaktiva ämnen, koldioxid, oxider. Dessa ämnen har tagits upp av människan ur jordens innanmäte och därefter kommit ut i naturen. Andra mycket farliga ämnen är såkallade POP - persistent organic pollutant. Det är ämnen som är mycket giftiga även i små mängder.
Dessa ämnen finns i visst elektroniskt skräp och i vissa kemikalier i husdamm och i leksaker. De kan också komma ut i naturen då fartyg från västländerna skrotas i U-länder.

Greenpeace och den globala uppvärmningen

Konsekvenserna av en ökad växthuseffekt och en global uppvärmning är många och förödande för jorden och dess invånare, både för växter, djur och människor. Världens länder får betala ett högt ekonomiskt pris då klimatet förändras, men värst påverkas utvecklingsländerna, de länder som samtidigt är de som bidrar minst till att orsaka klimatförändringarna.
När polarisar smälter kommer många floder att torka ut. Detta är farligt för de områden i världen som är beroende av glaciärvatten. En annan konsekvens av smältande glaciärer blir att vattenytan stiger, vilket hotar städer nära vattnet som t.ex. London, New York, Tokyo, Hong Kong och även Stockholm.
Extrema väderförhållanden och tropiska cykloner blir allt vanligare, vilket ger fler översvämningar och förstörda ekosystem som utgör hot även mot människors försörjning.
Då uppvärmingen nått över 2 grader kan det leda till att permafrosten smälter och så mycket koldioxid och andra växthusgaser släpps ut att växthuseffekten börjar förstärka sig själv och klimatet helt rubbas. Torka kan bli vanligare, vilket leder till missväxt och svält. Fler djurarter och växter utrotas när ekosystemen inte hinner anpassa sig till klimatöfrändringarna, särskilt havslevande organismer kommer att få svårt att klara sig. En tredjedel av de nu existerande djurarterna kan komma att vara utrotade år 2050.

Vilka är orsakerna till den globala uppvärmningen?

Jo, kära barn, det är vi, vi och vi. Du och jag. Tyvärr. (Eller kanske inte du om du är mer miljövänlig än yours truly ) Någon som känner för att skrota alla planer på reproduktion och istället begå harakiri en masse? Jag vet en trevlig liten skogsglänta som skulle passa perfekt och så kanske vi kan stjäla några samurajsvärd inne på östasiatiska museet om de har sådana där. Annars finns det väl säkert någon med en katanasamling någonstans som kan vara generös.
Nej, dags att bli allvarlig igen. Host.
Jordens stigande medeltemperatur orsakas av ökade koldioxidutsläpp som gör att växthuseffekten förstärks så att mer av värmen från solen stannar kvar innanför jordens atmosfär (du vet det där som vi tragglade halva högstadiet och gymnasiet, ska jag behöva dra det en gång till eller har våra lärare lyckats i sitt uppsåt att göra oss till generationen som räddar klimatet och isbjörnarna? ).

Utsläppen av koldioxid kommer ifrån olja, kol, fossilgas, köttproduktion och avverkning av skog.
Olja används idag i nästan alla motorfordon och i flygplan, samt i värmesystem och kraftverk. Användningen av kol orsakar stora utsläpp av kol då kolet förbränns. Fossilgas används vid produktion av kraftvärme. Köttproduktionen genererar ca tre till fyra kilo koldioxid per producerat kilo kött. Skövlandet av regnskogarna leder till att hela regionala klimatreglerande system slås ut.
Till växthusgaserna hör också metangas, lustgas och fluorerande gaser. Metangas kommer från köttproduktion, jordbruk och skövlandet av skogar, men kan också frigöras om permafrosten smälter. Lustgas kommer från jordbruk och fluorerande gaser används i kylanläggningar, luftkonditionering och vid vissa kemiska processer.

Vad krävs för att uppnå ett hållbart klimat?

För att förhindra att klimatförändringarna inte längre går att hejda måste vi ställa om till förnyelsebara energikällor som solenergi, vindkraft, vattenkraft, bergvärme och biomassa. Det krävs också en mer effektiv energianvändning, och att vi slutar slösa med energi och börjar leva mer miljövänligt. Detta går att genomföra med nuvarande teknik och utan att hota den ekonomiska tillväxten eller hindra fattiga länder från att utvecklas. På lång sikt är det definitivt en ekonomiskt gynnsam affär att ställa om till ett mer miljövänligt samhälle.
Ett sådant samhälle går att uppnå, men då krävs inte bara engagemang från världens regeringar och globala organisationer, utan även att enskilda individer tar ansvar genom att ändra livsstil - d.v.s. vi måste ändra vårat sätt att bo, resa och konsumera. Det är också viktigt att engagera sig i miljöfrågor, påverka politiker och andra makthavare och få dem att ta hänsyn till miljön i  sitt beslutsfattande.

Vad kan jag själv göra?

Först och främst, köp en katana. Nej, gör inte det. Först och främst, ju mer du vet om miljön desto lättare är det att veta vad du kan göra för att skydda den, och desto lättare är det även att känna ett engagemang för miljön. Så läs på om klimatet och om klimatfrågor, läs nyheter relaterade till miljö i t.ex. tidningar eller bloggar. Förändra också din livsstil så att den blir mer miljövänlig. Det går ganska snabbt och enkelt. Tänk på att genom att du själv gör saker mer miljövänligt i vardagen kan du inspirera andra. Ju fler som gör något, desto troligare är det ju att även du eller någon annan hakar på. En fördel med att leva miljövänligt är att det sparar en hel del pengar framförallt i elkostnader. Nedan finner du en lista på de absolut enklaste sakerna som du kan göra. På Greenpeace hemsida finner du en utförligare lista och tips på saker som jag inte tagit med för att de inte var fullt lika enkla. Däremot var det oftast sådant som man inte behövde göra mer än en gång, som att byta till modernare vitvaror. Alltså mest sådant man kan fixa när man flyttar till ett hus eller en lägenhet där man har tänkt sig att stanna länge och/eller har lust att sälja vidare i miljövänligt skick.






Lång lista över miljövänliga vardagsknep/lilla listan till en miljövänlig vardag

Elektronik och apparater

• sätt datorn i viloläge på jobbet när den inte används
• använd lågenergilampor (men kom ihåg att de måste lämnas till återvinningsstationen eftersom de innehåller små mängder kvicksilver )
• låt inte lampor vara tända i onödan, släck alltid lampan efter dig när du lämnar ett rum
• dra ur kontakten till apparater som du inte använder eller stäng av strömbrytaren på apparater med grenurtag
• lämna inte laddare till mobiler etc. i elurtaget när du har laddat klart, eftersom de fortsätter att dra ström
• låt tvätten självtorka istället för att använda torktumlare eller torkskåp
• använd eldrivna rakapparater och tandborstar istället för batteridrivna
• installera energieffektiva munstycken i kök och badrum

• byt till en elleverantör som levererar förnyelsebar el och skriv gärna ett brev till din gamla elleverantör och tala om varför du har bytt

I Köket

• Laga maten själv, eftersom det kräver mindre el än snabbmat och färdigmat. Det är dessutom billigare, nyttigare, godare och ett trevligare sätt att laga mat på.
• frosta av frys och kyl tre gånger per år eftersom de blir ineffektiva annars och då drar mer energi. Gör det t.ex. på vintern när du kan ställa ut maten i kylan eller innan semestern när du ändå inte kan spara innehåll i kyl
• Köp en vattenkokare och koka upp allt vatten som du använder till matlagning med den
• Ta en dusch på ca en tio minuter/en kvart max istället för att bada. Stäng alltid av vattnet när du tvålar in dig och schamponerar håret.
• Tvätta tvätt i lägre temperatur än som står på tvättanvisningarna, den blir ren ändå. Allltså 60 graders tvätt tvättas istället i 40 grader, och så vidare.
• fyll alltid tvättmaskinen och diskmaskinen så gott det går
• låt varm mat svalna innan den ställs in i kyl och frys. för att få mat i grytor att svalna snabbare (om du ska iväg och inte har tid att vänta ) kan du fylla sinken med kallvatten och ställa ned dem

• drick kranvatten istället för vatten på flaska. vi har ett par vattenflaskor hemma som vi diskar och återanvänder så vi slipper köpa nya varje gång vi ska in till stan

Uppvärmning

·

• • ha elementen på ca 18-20 grader och lägre i sovrum och rum som inte används ofta. stäng av elementen på sommaren och när du reser bort. installera termostat som reglerar temperaturen, t.ex. varmt på dagen och kallare på natten
  • vädra snabbt med korsdrag i hela huset istället för att ha ett enstaka fönster öppet länge
  • håll fritt framför elementen så att värmespridningen inte försämras

 

Kommunikation

• res kollektivt med buss eller tåg
• cykla eller gå till jobbet/skolan eller i alla fall en del av vägen, t.ex. gå till tunnelbana/pendeltåg istället för att ta bilen dit. det är dessutom nyttigt och ett trevligt sätt att se sin omgivning på, gör att man vaknar ordentligt på morgonen och blir allmänt på bättre humör
• åk så lite bil som möjligt, köp en eldriven eller bensinsnål bil
• samåk - gå med i en bilpool
• flyg inte inrikes och flyg bara då det är nödvändigt. försök att ersätta flygande med tågresor

Konsumtion

• satsa på kvalitet när du köper elektriska apparater och kläder, sådant som du vet att du kommer att ha användning av och som håller länge
• köp inte onödigt mycket - håll nere konsumtionen
• ät mindre kött, om du äter kött så välj isåfall kött från Sverige
• välj ekologisk och närproducerad mat t.ex. vid köp av äpplen och lök
• köp säsongsbaserat

Slutligen skulle jag vilja påpeka fördelarna av att ha hobbies som inte kräver så mycket elektricitet, som att göra saker utomhus, spela ett instrument, ett spel, läsa en bok eller skriva något. Fritt fram för ett liv utan TV, om du klarar det. Starta en bokklubb om du vill komma igång med bokläsande och samtidigt lära känna folk eller gå med i en filmklubb och begränsa ditt TV-tittande till gemensamma filmkvällar. En miljövänligare livsstil kan också vara en livsstil som ger en rikare och mer meningsfull vardag.

Unseen Academicals

That last few days have been spent in a sort of half coma. It has been very rainy, and so I've been devoting myself entirely to reading the fantasy novel Unseen Academicals by the british author Terry Pratchett. Had you been spying on me you would have seen me sitting in the sofa in the living room and reading, by the computer, in my room, in the kitchen and... yeah, pretty much all over the house.

It was a very long time (for me, at least ) since I last read anything by this author, and so when I'd started I had a hard time putting the book down. I reacted the way I would probably react if I kept off sweets for a few months, and then somebody came and put a bowl of candy in front of me.

Unseen Academicals can be read "alone" if you want to, but it is also part of a series of fantasy novels that all take place in a universe called Discworld. It's very imaginative and enormously funny, and there are, I think 38 books about Discworld right now. Terry Pratchett has been knighted, so I think that means that what he writes transcends genres, it's the kind of fantasy you can appreciate even if you don't normally read any fantasy.

More than being fantasy, it's satire, because Discworld is in many aspects similar to our own world, and the reason why the characters are so funny and also likeable is because they are so familiar and behave in all the weird ways that humans generally do.

There are several characters in Discworld, so one book might be about only some of them and the other characters might not be present at all, but in other books they might have a smaller part to play or they are sort of in the background, and in yet another book these minor characters will be the main characters.

A few of these characters are the three witches who live in a small village in the mountains, who have their own mini series within the series with something like four or five books being about their adventures. Then there is the grim reaper, Death, who is rather nice and philosophical but a bit at a loss when it comes to understanding humans, though he really tries his best. There is also Ank-Morpork, the greatest city of Discworld, that is almost a character in itself. Apart from its large population, it harbours som of the main characters such as the city guard, the dictatorial patrician, and most importantly, all the wizards of the great Unseen University (the university of magic ). Normally, there are also a few new characters introduced in each book, some of them who are only part of that book and some of them who come back in other books.

The book I've just read takes place in Ank-Morpork, and centers around the wizards at Unseen University. It's probably a lot more enjoyable if you've read all the books in the right order. Anyway, Unseen Academicals is the name of a team put together by the wizards. In this book, they are required to play a game of football in order to keep getting money from a trustfund they need to finance their economy. None of the wizards like sports very much, so they aren't keen on it, but they decide that they have to because otherwise they won't be able to afford eating nine meals a day, and they'll only have three different kinds of cheese to choose from.

Some of the main characters in this book are not wizards, but are part of the staff who work at the university, namely two of the staff employed to light the candles and make them dribbly, and two of the maids working in the kitchen. One of the candle lighters is a goblin and arfaid he won't fit in among the people of Ank-Morpork. There is a lot of prejudices about how evil goblins are supposed to be, and although there are both dwarves and trolls living among the humans of the city, there hasn't been any goblins around. The other candle dribbler is his friend, a young boy with a talent for kicking a tin can.

The two maids are Glenda and Juliet (gack, why couldn't Shakespeare have chosen another name, I hate all the romanticism attached to it ). Glenda is one of the maids, or rather, the cook of the Night Kitchen of the University. She's very good at working hard, feeling sorry for people, telling other people what to do and keeping them out of trouble, eating too much and reading sappy novels. Her best friend Juliet is also working in the kitchen, and is a pretty but airheaded girl.

These four all become important to the wizards and their football for different reasons, and the story is as much about what happens to them as about what happens to the wizards. This is rather typical of Terry Pratchett. He'll often have two or three different stories going on at the same time, and often being woven together somewhere along the way.

Football is very dangerous in Ank-Morpork (possibly it's more like the american version ). When the wizards discover this they manage to re-write the rules together with the dictator of the town, and make it more like the kind of football we call football.

I enjoyed the book very much, especially the part where you got a summary of the wizards first attempt at playing football. They were not very good at it at all, some ran away from the ball instead of towards it, some stood still leaning agains the goal and smoking a pipe, and some of them kicked the ball into their own goal.

Book cover, showing the whole team:



Terry Pratchett himself, sporting a wizard hat and a very cool beard:


The very first book by Terry Pratchett that I read was not about Discworld, but set in England. Though it was still fantasy, because the main characters happened to find a way to travel in time with a shopping cart. It was called Johnny and the bomb, and was part of a triology about a young boy named Johnny and his group of friends. It was a friend of my mother, my mothers' secretary at the time, who told my mother about the book. She was one of the younger secretaries there, close to my mother in age, and very kind with a good sense of humour. And fond of cats.

Halfway through "the Housekeeper + the Professor"

I've started to read a new book called the Housekeeper + the Professor. It is written by a Japanese novelist called Yoko Ogawa. It is very beautiful and poetic in its language, so reading it goes very smoothly, you just float onwards. It's a low-key story, but captivating and I'm impatient to know how it will end. It is a very thin book (180 pages) with a pretty cover:



the writer, Yoko Ogawa:


The writing style is perhaps a bit reminiscent of that of Haruki Murakami, but he can get a bit tedious and boring sometimes, and this one isn't boring at all.

Anyway, the novel tells the story of a young housekeeper who comes to work for an old retired mathematics professor. The old professor has had nine houskeepers before her, and they've all quit because of one pecuilarity about the professor - his memory goes only 80 minutes back in time. After 80 minutes has passed, he no longer remembers anything that has happened after 1975, when he was hit in the head by a car and lost his ability to remember.

So every new day when the houskeeper comes, she is a total stranger to him and has to reintroduce herself.

During the day, the professor sits at his desk and solves math problems while the houskeeper cleans and cooks for him. On his jacket he has pinned several small notes with things he wants to remember written on them.

The houskeeper one day tells the professor that she has a son, and he asks her to bring him with her the next time she comes to work. It turns out that the professor likes children very much, and he and the houskeepers' son become friends. He begins to slowly teach him math and gives him mathematic riddles to solve. They also talk about baseball.

I've almost read the whole book now, and I think it is a beautiful and sweet story, but not at all sugary.

Milk

This week is the annual "movie week" in the Rålambshovspark here in Stockholm, where they show films in an open air theatre in the park. The films all have a special theme in common, and this year the theme is politics. The films that have been shown are for example "the Queen", "Hurt Locker" and now, yesterday, "Milk". Watching the films is for free, and because I thought that sitting out in the open would be great fun, I decided to go.

Rålambshovsparken is actually a very nice park, and not far away from the metro.
The people who were there were mostly young people, looking like trendy young city kids, or so-called indie kids. But there were also people in their mid-twenties or thirties.

Next to us sat a young couple with their son who must have been at the most one year old, very small and cute.
A bit behind us was two older ladies, who looked a bit like the odd ones out amidst all the young.
There were some people here and there who smoked, which annoyed the crap out of me, because the smoke sometimes blew in our direction.

We sat on a blanket that she had brought, and had a small pick-nick.
Anyway, now I was going to write about the film we saw, Milk. It didn't start until 20:30, but it was nice sitting there and talking.

Milk

Milk was made by the director Gus van Sant, and starring Sean Penn as the homosexual politician Harvey Milk. Harvey Milk became very important during the nineteenseventies for the gay-rights movement in the USA. He was the first openly gay man to be elected into a governemental position.

Before that, I think, they said he was originally a businessman, and he only became an activist after he'd noticed how the tolerance for homosexuals diminished and when the right-wing christians tried to pass laws to take from homosexuals some of the human rights, to criminalize homosexuality and prevent homosexuals from working as teachers (because then they would encourage children to become gay, which is hilarious considering that sexual orientation is mainly biological and not something you learn).

The film starts when Harvey is 39 years, and ends when he is 48. It shows how he starts his career as a political activist, and how he gets a lot of people organized and gets them to "fight" with him.

He pays a very high personal cost for this, because his struggle is often hard and he repeatedly fails when running as candidate to be mayor, and this takes a toll on two of his relationships. But even before that he had some trouble with boyfriends because they were very hurt when he didn't want to tell his family about them. So his struggle is also about helping other people to dare to come out to their families and not believe that there is anything wrong with them.

The christian right-wing movement wanted people to think that there was something wrong with people who were homosexuals, and this naturally led to a lot of feelings of guilt and shame for a lot of young people who listened to adults and cared about the opinion of their families. Simply put, they were very afraid that if they were true to themselves they would be rejected by the people closest to them, and seen by the rest of the society as freaks.

The film is very moving, and hopeful. I was very impressed with Sean Penn, because I've always seen him as this macho, silent, italian maffia-style type of guy - and there he was portraying this Harvey who was sort of gentle and kind and sunny. He seems to be able to erase his own personality completely when acting.

There were also a lot of other great characters in the film, such as the young guy recruited by Milk to lead his campaign and organize demonstrations in the streets. He reminded me a bit of LaChance, the peculiar boy whit the glasses in "Stand by me". Because of him and other characters, the film became funny, despite the very serious issue it was about. The soundtrack was also nice, with a lot of glamrock such as David Bowie and some other seventies music such as Bob Dylan.

Milk ends after Harvey Milk has finally become mayor. He gets shot by a politician who had been fired from his job and whose position Milk had just taken over.

All in all, I think it was a very good film and it shows how a lot of things that we take for granted about the equality of different people have only been achieved by a long struggle. It really shows the importance of not losing hope, and standing up for yourself and what you believe in.

I've Loved You So Long

Last weekend I saw a French film, with Kristin Scott-Thomas (who plays Fiona in Four Weddings and a Funeral) in the lead role. She's lived in France for quite a while now, so she speaks the language fluently.

The film was called I've Loved You So Long. In French, that's a line that is part of the lyrics to an old song for children. I'm sure we have it on a tape at home somewhere, along with other typical French childrens songs.

Anyway, I won't reveal too much about the film, but it tells the story of a woman perhaps in her early forties, Juliette Fontaine (Fontaine perhaps referring to that old song again, because it's called A la claire fontaine, which means by the clear source, or fountain, I think), who has just come out into society after having spent 15 years in prison.

When she comes out again, she looks very tired and weary. Like a woman who carries the weight of the world on her shoulders, and has very little hope of being able to resume a normal life again.

However, she's received by her younger sister, who lets her stain in her house together with her family. Her sister cares about her and believes in her regardless of any crime she might have committed. 

She begins to search for a job, and slowly becomes part of the small community and accepted both by her sisters husband, children and small circle of friends. She starts to take small babysteps towards being more hopeful and less closed off. Being with her sister, and also with her sisters' children, helps her very much. With children things are not so difficult, they accept you and mostly just want to play with you.

Being with people who've led a normal life is probably good for her, also, but Kristin Scott-Thomas, with her far-away, distant look, makes it very clear that having had other experiences in life puts a sort of invisible wall around her character. I guess because of the particular past of her character that it would be strange otherwise. Had it not been for that, I would be tempted to put it down to temperament.

Anyway, this is, despite the heavy theme, a film that ends on a hopeful and happy note. Without revealing more, I'll just say that it's a film about returning to life. It's a small but nice story, and I liked it a lot and very much recommend it.

"the Gargoyle"

The last two books that I have read have both been fantasy novels, or at least the first one was very close to fantasy while the second one definitely crossed over. Here's my review of the first one, "the Gargoyle".

Ok, so.

"the Gargoyle" is a novel written by the canadian author Andrew Davidson. Davidson has a degree in English litterature, has lived and worked in Japan, and "the Gargoyle" was his first novel. It has been translated to several languages, and been something of a success, apparently.

The Gargoyle is essentially a love story, it's very romantic in its belief of love as a curing or healing power or whatever you want to call it. It's the "love conquers all" kind of story. Also, it's a bit on the Twilight, Bella & Edward romance with a dark twist side, only clearly it is they guy who is being saved by this otherwordly fantastic amazing woman, here. Which is fine, of course.

Another theme in the book is faith, or lack of faith. I don't know if it's religious faith, or just the kind of faith that makes people believe in working and fighting for something, daring to care about something. The main character doesn't believe in anything at the start of the book, but by the end of it he cares enough and has gotten his faith in life back. And no, I'm not spoiling anything for you by telling you this, because you sort of know from the start that's what's going to happen (otherwise there wouldn't be any real point to the story).

The main character (whom I suspect of having some personality traits in common with the author) has had a messed up childhood with two fosterparents who were constantly on drugs. Apart from having a boundless curiosity wich led him to spending a lot of time in the library and reading everything from novels to scientific litterature, and according to the author being as handsome as some ancient greek sculpture, he really didn't have much going for him during his childhood and teen years.

He eventually becomes addicted to drugs, and because of his particular talents, he also becomes a pornstar. Seriously. Why? Anyway, he seems to have led a pretty shitty life up to when the story stars, namely when he, high on drugs, drives his car off a cliff. The crash leads to the car catching fire and the main character being roasted alive, only escaping death by the car eventually falling into a nearby lake or pond.

Now he has to spend his days recovering at a hospital and undergoing very painful skin transplants and coming to grips with his new looks, which are perfectly monstrous. He also has no friends left, because his old ones turned out to only be interested in his money and anyway they weren't that close to begin with. It's all very tragic and his very cynical and despondent and planning to commit suicide as soon as he gets out of the hospital. The only good thing, as he sees it, is that he occasionally gets a dose of morphine during operations.

Until one day a woman whom he does not recognize, who isn't part of the hospital staff, comes into his room. She has long beautiful hair, stunning green-blue eyes and is dressed kind of like a hippie. She also has a tattoo on her back (something he discovers later) and she claims that she knows him and that they were lovers in another life, in Germany during the middle ages. Her name is Marianne Engel, and she is a sculptress, who carves gargoyles from stone blocks.

At first, he doesn't believe her and is convinced that she either suffers from bipolar disorder or schizophrenia, or both, and that she is completely delusional. But as she comes to visit him again, he grows fond of her and of her stories of their previous life together, and also of the other stories of love that she tells him.

The story of how his recovery at the hospital and about the treatment he has to go through is interwoven with Mariannes story about how she grew up at a monastery in Germany, and with three love stories that she tells him, the first one taking place in Italy during the plague, the second one in Asia and the third one among the Vikings in Norway.

Marianne is, however, one of the mental patients and the doctor who treats the main character is at first opposed to her coming there to visit him. But when she sees the effect that Marianne has on him, she allows it. As she puts it "I've never seen a person more in need of a friend than you". Marianne becomes something of his saviour, and he slowly becomes more hopeful and returns back to life, not to his old life but to a new kind of life. He begins to see the world and the people in it more positively, and hope for a life together with Marianne in her house. If he can only get off the morphine, and if Mariannes work doesn't completely wear her down...

Yup, this is a very, very classic love story. But it got drawn out, very long and uneven. I wasn't able to finish it, didn't have the patience. So I never got to know how they managed together.
I think the author could have killed his darlings a little more, because some parts of the story were a bit superflous. I mean, even if you have a great idea for a story and likable characters, that's not enough.
He does manage to draw you in at the beginning of the story, but the somehow I wasn't able to hold that interest for the story and stay interested in the characters and sometimes the story got completely unengaging.

I'm sorry. I did want to like it. I liked the cover. I sort of think I might have eventually "got" the main character and where he came from, despite having some issues with his whining and selfpity and questioning of his own manliness I still didn't mind him. I think other people wanted to like it too, because it has a very promising story and seems to have all the right ingredients.

I don't know what kind of conclusion I should come to, but I think it has something to do with suicidal tendencies, being overly religious (despite all his talk about not being religious) and lacking a sense of humour, and how these traits all came together in the main character. Hm, maybe just that suicidal people perhaps all lack a sense of humour, or if they don't it's still flawed at some fundamental level, since they take themselves seriously enough to commit suicide.




A photo of the author, who looks um, like you'd imagine him to. A bit concerned with his own appearance but probably very mushy, bearing a weak sememblence to Paul Auster, who also always looks a bit peculiar in his photos. Ah, whatever. If you're a fan of Dante's Inferno and Paul Auster, you might actually like this book. By the way.

Självklart kunde jag inte hålla mig från bloggandet längre än så här. Så att nu börjar jag igen, dådå.
Med att återposta alla inlägg som varit mindre privata, d.v.s. bokrecensioner och sådant smått och gott.
Anledningen är att jag sitter och skriver på en uppsats i tyskan, och skrytsam som jag är kan jag ju faktiskt inte nöja mig med att bara lämna in den för läsning till min tyskalärarinna.
De kommer alltså antagligen upp här snart. Antagligen kommer det att bli mer personliga inlägg här också, allt eftersom. Men just nu tänkte jag bara så att säga återskapa mina måttligt personliga inlägg.